EG-DOMSTOLENSvenska dagbladet är på hugget och rapporterar om utfallet i mål C-301/06, Irland mot parlamentet och rådet. Den första rubriken på artikeln: EU-ja till datalagring var dessvärre missvisande. Nu är den lite bättre. Det är nämligen inte frågan om datalagring som prövats. Det är fortfarande olagligt med med allmän datalagring i Europa, vilket blivit än tydligare efter några nyliga domar i Europadomstolen i Strasbourg. Som tur är framgår det tydligt i EG-domstolens pressmeddelande att prövning av allmän datalagring mot grundläggande rättigheter inte skett:
The Court notes at the outset that the action brought by Ireland relates solely to the choice of legal basis and not to any possible infringement by the directive of fundamental rights resulting from interference with the exercise of the right to privacy.
Hela fallet handlar om kommissionens kompetens, och är alltså mycket mer besläktad med frågorna kring straffrätten i IPRED2, än med frågor kring grundläggande fri och rättigheter. Allmän datalagring är fortfarande ett dyrt, farligt, inneffektivt och olagligt sätt att bekämpa brott med.
Tillägg: Klamberg skriver också om att "EG-domstolen har endast tagit ställning till om direktivet är antaget på korrekt laglig grund".
Det finns även nationella prövningar på gång, särskilt intressant är den som AKVDS lämnade in förra årsskiftet. Deras pressreleas om C-301/06 finns här.
Nedan ett gammalt föredrag med mig och Ricardo Fontes från AKVDS om denna unika rättsprocess.
Juristernas kompetens och oberoende
Även om den avgjorda frågan kan tyckas röra formalia, så är det denna typ av formalia som hela unionen hänger på. Alltså blir jag upprörd när domstolen enligt min mening dömer fel, oavsett hur liten frågan är, för domslutet får mig att ifrågasätta juristernas allmänna kompetens (och då menar jag deras sakkunskap och slutledningsförmåga, inte deras formella behörighet).
Grunden för Irlands klagomål är att direktivet tillkommit genom majoritetsbeslut, trots att det med anledning av sitt syfte (att tvinga operatörerna att bistå med information till brottsutredningar) borde ha tagits med enhällighet. Domstolen erkänner själv att direktivförslaget lades med detta syfte. Ändå finner domstolen att direktivet i sig inte fyller det syftet, utan "till största delen" handlar om mängden uppgifter som operatörerna skall tvingas lagra, och därför reduceras till en ekonomisk konkurrensfråga ("Domstolen konstaterar att direktivet till största del handlar om hur den inre marknaden fungerar", citerar SvD).
Alltså, det kvittar om direktivet så ägnar tre hyllkilometer text åt att utreda det exakta antalet byte som varje operatör förväntas lagra om varje kund och varje telemeddelande. Antingen innehåller direktivet ett krav att dessa uppgifter skall lagras för brottsutredningsändamål, eller så innehåller det inte något sådant krav. Finns kravet, eller finns det inte? Det är en kvalitativ fråga, inte en kvantitativ. Att hävda att direktivet "till största delen" har ett annat syfte än något som faktiskt står i direktivet håller inte. I annat fall skulle vi kunna smyga med hela straffrättslagstiftningen i direktiv som till största delen handlar om något annat, till exempel jordbrukssubventioner.
Men om nu talet om "till största delen" bara är ett lösryckt citat utan bäring på den faktiska domen, då anser jag att man måste tolka direktivet så att där inte finns något krav på datalagring för brottsutredningsändamål, utan bara ett krav på att lagringen är lika omfattande i den mån som det enskilda medlemslandet alls har något sådant krav. EG-domstolen (och direktivet) har bara talat om storleken på handbojorna, inte om när de får användas.
I så fall är direktivet meningslöst. Det behövs ett till direktiv för att Bodströms dröm skall gå i uppfyllelse, ett direktiv som kräver att de lagrade trafikuppgifterna lämnas till de polisiära myndigheterna, och det direktivet måste beslutas i enhällighet. Alternativt låter man det vara upp till medlemsstaterna att var för sig besluta om när polisen skall få tillgång till uppgifterna. Är detta vad EG-domstolen vill få oss att tro?
För inte har väl domstolens ledamöter låtit sig påverkas av underhandskontakter med ministerrådet eller kommissionen, som önskat att domstolen skall "hitta på något" som låter plausibelt, så att man skall slippa göra om hela proceduren med antagandet av detta direktiv?
Sådant juridiskt "finlir" vilar nämligen på precis samma etiska grund som metoden att anklaga den misstänkte för ett allvarligare brott än som egentligen är fallet, bara för att åklagaren skall få rätt att göra husrannsakan och erhålla bevis som kan lösa det mindre allvarligare brottet, och denna etiska grund brukas kallas: Ändamålet helgar medlen.
etik och moral
Visst brukar botemedlet heta "människan är målet"? Enär det är rättsröta eller kohandel?
En referens från Popper dyker upp i minnet. Det är ett resonemang om att skillnaden mellan en totalitär stat och en demokrati är att i den totalitära staten är man logisk och vetenskaplig när man själv vill. Tror det är i sista delen av "det öppna samhället". I en demokrati är man bunden av sina slutsatser.
Marper v. UK
Izza, så här säger Europadomstolen i Marper v. UK:
Om man byter ut "fingerprints, cellular samples and DNA profiles" mot "telephone calls made and received, emails sent and received and web sites visited, as well as location data" så tycker åtminstonde jag att det är helt rimligt att påstå att allmän datalagring inte är förenligt med artikel 8 Europakonventionen.
Europakonventionen är den där gamla konventionen som var bindande för Sverige långt innan vi gick med i EU.
Olagligt med datalagring?
Så du menar alltså att det är olagligt med massdatalagring av folket? Eller har jag missuppfattat något? Men om det är så, vad finns kvar att datalagra?
Skriv ny kommentar